punkt 2012.

Vi är i Paris. Imorse sov jag mig igenom blixtar och ösregn som smattrade hejdlöst på fönstrena. Jag sov mig igenom åska som mullrade, som den bara kan mellan tusentals husväggar. Jag sov mig till och med igenom en hel familj som vaknade. Och travade runt på de knarrigaste gamla träplankorna. En man och fyra barn som gick ut och handlade frukost. Det var först när dörrklockan plingade på trettionde försöket som jag vimsigt insåg att det inte var drömmen och speldosan på tivolikarusellen. Det var mina barn som kom med baugetter och croissanter från bageriet. Samtidigt ringde Kristo och sa Rise & Shine! men mest för att försäkra sig om att barnen var insläppta. 

Och barnen är helt säkra på att stan blir galen om nätterna när det regnar på det här viset.. För de såg en film någon gång där tjuvarna blev med galenskap så fort det blev oväder här, så då måste det ju vara så. En katt i Paris, heter den föresten. Jag är inte helt säker på det där med galenskapen men de gillade den.

Jag skulle postat de här bilderna förra veckan men ni får dem nu. Eftersom jag varit så sömndrucken mest hela dagen. Mest lite som att lägga på tipshögen, ni är så många som undrar om Paris-tips. 

Eiffeltornet vill man ju se, alla gånger och närsomhelst. Men sommarköerna är inget bra. Ta trapporna! Betydligt roligare och inga köer i jämförelse. Och billigare. Sen kan man alltid ta hissen allra högst upp. Om man vågar. 

669 steg låter mycket men det är rätt skönt där inne, järn så långt ögat når.

 Och man orkar ha springtävling ner. 

Men då måste man äta många crepes med choklad sen. Fast såklart inte närmast Eiffeltornet för då kostar en liten pannkaka som något annat, något dyrt. 

Påtal om att äta. Ibland krisar det ju något alldeles fullkomligt. 

Men det finns många parkbänkar och man bara tar det närmaste i matväg.

Ni kanske minns Paris-Nomi. Det är samma visa i år igen. Förutom en sak - gissa vad? 

 

Mat igen. Här har vi handlat fika på en väldigt härlig mataffär, på Le Bon Marche. Fast i år handlar vi nog annat än kakor där, för herre jisses vad det fanns gott. Jag handlade i och för sig inte någon kaka utan tabouleh och den var den godaste jag ätit. 

Liv var chic. 

Vi var i alla fall på väg till Jardin du Luxembourg. Maken till stadspark får man leta efter. 

Fika. 

När ni väl ser mig på bild ser jag ut som ett åskmoln men det var jag inte. 

Det finns en lekpark där. Den kostar 20 kr per barn. Våra barn sa såhär efter ett par timmars lek: 

- Alltså... Det här var nästan roligare än Disneyland...! Och efter ytterligare fem minuter.

 - Jomen..det var det faktiskt!  Så tänk 6000 kronor mot 80 spänn för att få ytterligare perspektiv på hela grejen. 

Jag kan lova att vi höll med, parkbänken där i skuggan var perfekt medans de for runt som galningar  i den inhängnade lekparken.  Nya kompisar hittade de med. 

Det var himla fint där. 

Man kan segla med båtar, rida, spela tennis och vi kommer gå dit igen. Bara det slutar regna. 

Först tänkte man ju lite som man gör. Paxa stolarna, innan någon annan snor dem. 

Sen insåg man att Paris tänker på allt. Många stolar i alla fall. 

En perfekt äventyrlig och alldeles härlig park.

Och med det var det punkt Paris 2012. Förresten, en grej till ju. Men de bilderna är i Sverige, så sen. 

nästa lördag handlar vi lördagsgodis här.

 

Godisaffärer med stil kan ju få varje hjärta att smälta. I Paris finns Le Bonbon au Palais 

På nummer 19, rue Monge, 5 arr.

Handgjort godis i allsköns färger och smaker.

 

 

En stund får man kanske vänta för man plockar inte själv.

Men det gör ju bara saken ännu stiligare.

 

Och provsmaka får man hela tiden för de som jobbar där är de snällaste.

 

Snygga. Min darlingsladd.

 

 

Bara fint godis, inga geleråttor direkt.

 

 

Och handskrivna skyltar.

 

Och klubbor i långa rader. 

 

Alltså. Man längtar ju en aning. 

Till de lugna stunderna vid de små parisiska borden.

Så lugnt det nu blir med fyra ungar runtomkring.

Men med chokladklubbor var allt frid och fröjd.

 

who is Mokkasin?

Just nu kan ni läsa en intervju med mig i Trendenser´s tjusiga iPadmagasin. Det är ju såklart en ära att få finnas med och snyggt såhär på omslaget, tack Frida!

 

Själv måste jag låna till mig en iPad för att komma åt läsningen så det hela känns hemligt värre just nu men läs gärna åt mig så länge. Du laddar ner tidningen från iTunes och AppStore via den här länken.

 

All you foreign readers who have grown tired of reading my Mokkasin blog with Google translate (you find the translator in the right column). Now you can read a interview with me, in English! In Trendenser´s iPad magazine.  You can download the magazine via iTunes and App Store via this link.

fint besök.

Rapport från ett inte så särskilt stylish vardagsrum. Fast ett väldigt kul. Med Moa och Jonas från Family Living. Här har det plåtats många bilder för en sak till augusti. Eller två saker!

 

Och nu känner jag att en semester hade suttit som en smäck. Men det är liksom inte att räkna med förren söndag morgon klockan fyra ungefär. För innan dess har jag lite att göra och det var allt värst vad det hopade det sig. Men snart, så snart så, sitter jag vid ett litet bord i Paris och smuttar rosé...

skolavslutning 2013.

Och idag så började den då.  Sommaren. Sådär på riktigt. I regn och rusk och skolavslutning. Och kameran glömde jag hemma. Mitt i alltihopa så sa telefonen stopp och låste sig tvär. Orsak - proppfull med bilder. Såklart. På vägen hem lyckades jag radera några av alla de tusen men den klarade ändå bara två innan den lade av igen. Och ni vet ju hur man tänker sig om den där skolavslutningsbilden. The one and only - examen 2013.  Lite sådär uppradat, välfriserat, välstruket och himlastormande lyckliga barn. Med näpna leenden och sommarlov i blicken. Men äsch, lyckliga är de i alla fall. Och himlastormande.

Och om någon undrar vad Nomi släpade med sig i den där korgen så var det två läppglans och två glittriga smyckesaskar. I den asken ena låg Försvarets hudsalva och en Lypsyl. I den andra en burk med läppglans. Totalt fem läppglans alltså. Utifall det skulle behövas...

 

 

just nu.

 

 

Fattar ni hur underbar vägg ?

 

Min pappa hjälper mig att förbereda inför ett kommande jobb. Tack, så snällt säger jag. Och så himla, himla fint. Fototapet från Mr Perswall. Ur kollektionen Nostalgic.

kalasande.

 

 

Förra helgen hade vi kalas för Nomi och Charlie. Kalas nummer 2. Så är det alltid. Nu var det dags för kompisgänget. Med köpebullar, glass och pompoms från vinden är barnkalas ingen större affär.

 

 

 

 

Däremot så insåg vi, kanske en aning försent, att de här två 6-åringarna nog behöver sitt eget kalas. Sitt eget, där bara en är födelsedagsbarn för två timmar.  Vi trixar och fixar, och gör allt två gånger. Tårtor, födelsesånger och det ena och andra. Så har vi gjort sedan de visste vad kalas var.  Såklart. Ändå blir det ju alltid någon som är tvåa. Oavsett om man varvar. Hur gör ni andra med tvillingar? Varsitt kalas eller ett gemensamt?

 

 

 

Nåväl. Vi räknar med varsitt kalas i fortsättningen. Självklart kan man egentligen tycka, känner jag nu. Och barnkalas är ju egentligen det enklaste i världen om man skippar clownerna och eldslukarna. När det kommer till lekarna är de enklaste ändå de roligaste. Här är det Limbo och dansstopp är givet. Bland alla åldrar. Fast Limbo är ju en komplett galenskap om man frågar mig...

 

 

 

Det är det absolut fantastiskt att ha lite äldre barn som hjälpredor på kalas. Till allt från chokladbollsbakning till dukning, namnlappar, godispåsefixet och lekarna. Och har man inga storasyskon så finns nog säkerligen en och annan granne som mer än gärna ställer upp, de brukar bli superstolta av själva frågan. Trots att vi har lyckan att ha två hjälpredor härhemma så lånade vi även in en grannpojke. Perfekt.

 

Liv, Viggo och Melker fick sköta hela skattjakten själva. Allt från klurigheterna som skulle föra gänget mot godisskatten till outfits. Låt dem hållas och lägg inte näsan i blöt, så blir det prima.

 

Här är det kung Viggo som håller hov. Klurigt värre för att gänget skulle få en del av den åtråvärda kartan som skulle föra dem vidare i jakten.

 

Sjutton ledtrådar senare fick de tillsist en del av kartan som pusslades ihop och förde dem mot nästa stopp i jakten.

Tvilling-kalabalik gjorde att kusin Estrid fick ta täten. 

Spänningen är olidlig...

 

Ett troll! Som gastar - Ni måste fånga mig om ni ska komma vidare!

 

Kung Viggo övervakar. Om någon undrar vad han har i ansiktet, så är det vattenfärgsskägg.

 

Trollets hemliga triumfkort var en lek som till och med hade gått mig förbi. Hon delade in barnen i grupper och trasslade ihop deras händer.

 

Sen skulle de utan att släppa varann, trassla ut sig till en ring.

 

 

Lättare sagt än gjort.

 

 

Men till sist, sista pusselbiten av kartan och godispåsarna var inom räckhåll. Turligt.

 

 

så var vi i förra sommaren innan vi kastar oss in i den nya.

 

 

Idag hämtar jag nyckeln till lägenheten på Rue Oberkampf och hela jag längtar ihjäl mig efter Paris. En dryg vecka kvar, en hysterisk jobbvecka och jag tittar på listan som ligger här bredvid mig och känner mig lite smått panikstressad. Hur ska det här gå ihop sig undrar jag verkligen, men det gör det ju alltid. Och jag tar nästa söndag i bakhuvudet och kavlar upp ärmarna.

 

Jag insåg igår att jag har mängder av Paris-bilder från förra sommaren. Jag har mängder med bilder från allt. För att inte tala om min systers bröllop... Jag skulle kunna redigera veckor i sträck och jag slås över hur snabbt ett år går. Förra sommaren känns som förra veckan. Hursom helst, jag tror jag ägnar sista veckan innan semester till lite bilder från Paris, mellan varven. Jag menar det kommer ju ändå nya.

 

 

Versaillles, där var vi ju. Tågen dit ut är blommiga och det är ganska nära stan. När man väl kommer fram så hittar ni slottet på en sekund, svårmissat så att säga.

 

 

Vi bestämde oss för att skippa själva slottsvandringen för denna gång.

 

 

Och gick rakt mellan alla byggnader tills vi kom ut på andra sidan.

 

 

Och det var ju då man såg. Hela den stora trädgården. Eller trädgård är väl milt utrryckt. Det kändes väl mer som om den aldrig tog slut.

 

 

Vi åt vår matsäck och tänkte att det var nog bra för det hela såg hemskt äventyrligt ut.

Tänk bara en jättelabyrint. Och det var så många ljud där innefrån det gröna, vad var det som lät egentligen? Förresten har jag nog inte sagt att vi hängde några Paris-dagar med fina vänner. Det är Sarah i ljusa tofsen där.

Det är en dröm att springa i labyrinter.

Det är magiskt för det känns som det är en evighet man befinner sig i. 

 

 

Egentligen hade vi tänkt att springa ända till Marie Antoinette´s lilla (i jämförelse)  sommarhus men vi tog ett litet tåg dit för det var långt dit trots labyrinterna.

 

 

Det var så vackert där. Jag brukar inte alltid tycka så om kungliga hus, det kan ju liksom bli lite för mycket av det goda. Men här, jag kan ta det om någon skulle fråga.

 

 

Det var blommigt i sovrummet.

 

Och detaljer som var helt klart av det utsökta slaget.

Och porslinet. Oh ja, jag kan ta det med.

 

Och bakom huset och vid sidan om. Där måste ni bara ta en liten promenad.

 

Så himlens sagolikt.   

Ni fattar. 

 

 

Nomi körde i vanlig ordning sitt eget race.  

 

Sen kom hon på att här satt hon säkert. Fem centimeter från själva vägen...

 

Men Versailles, en fin utflykt absolut. Kanske far vi dit igen och kollar guld i överflöd i det stora huset. Och nu kan jag ju inte säga säkert då jag bara varit på ena stället men jag känner i hjärtat att ska man välja något så ta det lilla sommarhuset bortom labyrinterna.