11 september 2012

rum 305.

 


Ibland sprang jag jättefort. Bara för att de slingriga korridorerna tre trappor upp var så väldigt mörka. Och så smala att man inte ens kunde mötas. Och mötte man någon så hoppade man nästan lite högt. För man blev så förvånad i mörkret. Sen fick någon backa. Så man kunde komma fram till toaletten eller duschen. Och egentligen så var de nog garderober från första början. Och heltäckningmattorna där runtomkring var inte alls så väldigt fina. Inte ens lite.

Och i det allra minsta rummet rymdes bara en säng. Och ett handfat från åttiotalet. Och det var verkligen inget härligt över det hela alls.

Om det inte hade varit för de franska balkongerna. De TVÅ franska balkongerna, med 30 centimeters mellanrum. Med de fyra höga fönsterdörrarna från golv till tak. Som var så nära sängen att du nästan trodde att du sov i kastanjeträden.

Jag älskar träd utanför fönster. När de är så nära så att du nästan kan känna på dem.  Allra helst utanför sovrumsfönster. Jag har härjat om nedsågade träd och jag har sörjt. 
 
Men de där träden står mitt i Marais. På en liten smal gata där nästan inga bilar åker och egentligen inga höga ljud alls finns. De står utanför ett rum där du somnar med vidöppna dörrar mot natten. Till staden när den bara är mjuk av sorlet från tusen människor. Och där du vaknar till av någon som sopar gatan. Eller som tidigt igår morse när regnet föll över Paris. Då tror du att du drömmer lite grann. Och vill inte vakna i något annat rum i hela världen.
 
Fast ändå. Jag kan inte rekommendera detta hotell. För då kommer ni förmodligen tro att jag är spritt språngande galen. För det är skruttigt och supersunkigt. Och väldigt långt och mörkt till toalett och dusch. Men ändå. Jag sa det säkert hundra gånger. Det här är mitt favoritrum och så sov jag som en stock. I en dröm. Med vidöppna fönster åt kastanjerna.
 

 
Och mittemot var det inte ens ett vanligt hus. Det en väldigt vacker byggnad som man såg himlen ovanför och igenom. Den restaurerades och allt var liksom bara som ett skal av spröjsade fönster och glas. Där skulle man hålla dansföreställningar och sånt när allt var klart. Och det går överhuvudtaget inte att förstå hur vackert det var såhär på bild. Men släntrar du runt i kvarteren ta en titt för allt i världen.  

Och för att förtydliga det där speciella med att sova som en stock. De normala kanske alltid gör det på hotell.  Men jag gör det aldrig. Inte på vanliga hotell och inte på lyxiga hotell (men alltid på de skruttiga). Jag vrider och vänder på mig och lyssnar på surrande luftkonditioneringar och tycker kudden är för fluffig och täcket är för varmt. Sen vaknar jag hundratals gånger och tänker att det var då alldeles typiskt nu när man äntligen skulle få sova. Så är det jämt. Och nu var det väl inte direkt så att vi valde ett skruttigt hotell just därför utan för att hela Marais var mer eller mindre fullbokat när vi väl fick tid att ringa runt. Och Marais skulle det vara. Bestämt. 

10 kommentarer:

  1. åh ...första natten på hotell sover jag också precis sådär dåligt...så då kan man ju iof bi skruttigt ?! ...*skrattar..

    Kram och det lät underbart det där med trädet .

    Pernilla På Piazzan

    SvaraRadera
  2. Det låter som det skulle kunna vara samma hotell som jag bodde på i Marais för en massa år sen nu. Fast då var det iskall januari och typ köldrekord i Frankrike och folk frös ihjäl i sina stugor. Att ta sig genom de iiiskalla korridorerna till duschen var liksom inte att tänka på, tur då det fanns tvättställ på rummet (där det var något varmare).
    Underligt nog kan jag ändå längta tillbaka...Men helst en annan årstid då.

    SvaraRadera
  3. Det ser härligt franskt och romantiskt ut:)

    SvaraRadera
  4. Håller med dig i varje ord om att inte kunna sova just då det är precis vad man ska. Det bara vill sig inte. Men du, vilken romantik. Som värsta filmen.
    Tack för de underbara honeycumbsen. http://www.rumochrabalder.blogspot.se/2012/09/det-regnar-farg.html
    där kan du se hur fint det blev. Det gick utmärkt med häftstift. Undrar lite över hur ditt tak ser ut när du hade det fullt av finheter...

    SvaraRadera
  5. Du kan nog sälja in vilket ställe som helst ändå. Så är det.

    SvaraRadera
  6. haha, känner igen mig precis! När jag var i Paris i våras bodde jag i ett "Harry Potter" hotell i Montmatre, man kunde typ inte ens se det från gatan, bara en dörr in. Men sååå franskt och mystiskt =) Skulle lätt bo där igen men aldrig rekommendera det!

    SvaraRadera
  7. Jag sover också halvdåligt de första dagarna på hotell, som du säger så är kuddar och täcken alltid lite "fel" tills jag vant mig. :-)

    SvaraRadera
  8. Låter ju helt enkelt helt underbart! Själv sover jag oftast som en prinsessa på hotell :)'

    Ha en fin dag! kram

    SvaraRadera
  9. Känns som jag var där. Så vackert skrivet.
    Och träd utanför fönster. Det är fint det.
    Och viktigt. Det lärde min mamma mig när jag letade efter min första lägenhet (som blev en med ett stort träd alldeles intill balkongen).
    Hälsar Åsa

    SvaraRadera
  10. Vilket unerbart hus, ser verkligen franskt ut.

    SvaraRadera